Visst är det något extraordinärt med att sitta på en motorcykel? Att känna all den råa kraften under sig, som finns till ens förfogande om man så vill. Det är inte för inte som motorcyklar också kallas för stålhästar. Många människor gör motorcykelåkandet till en livsstil. Så fort semestern kommer åker de iväg. Långa sträckor dessutom. Det är ganska fantastiskt när man tänker efter – dee är nästan som nomader som lever mitt ibland oss, som ger sig av så snart de kan. Det finns förstås de som tar det hela ännu längre och faktiskt lever med sina motorcyklar. Drar omkring från stad till stad och jobbar sig fram. Det är en häftig kontrast till dem som väljer att leva mer stationärt. Som tur är är vårt samhälle så fritt att alla typer får plats.
Det är inte så konstigt att det finns många filmer och böcker om livet på motorcykel, just för att det är så speciellt. Nyare och så klart även äldre. Här är en läsvärd artikel från år 1969 om kultfilmen Easy Rider publicerad i den amerikanska tidningen New York Times. Filmer som dessa kan ge en ordentligt med inspiration att sälja bilen och införskaffa sig en Harley Davidson eller dylikt. Ju mer man kollar på filmer som dessa desto starkare blir vägens kall. Man tänker att varför inte – det är klart att jag ska sticka iväg. Livet är ju till för att levas. Kanske är det precis det man borde göra? Kanske är det just precis vad du behöver.
Tyvärr är livet inte alltid ett bekymmersfritt sådant med en frihetsmaskin mellan sin kropp och vägen. Rättsprocesser kan förekomma i alla livets skeden, både som privatperson och som del av ett företag. Det är då rekommenderat att leta upp någon som kan det här med delgivning. Om inte annat så att det ska gå att fortsätta hålla sig ”on the road”. Man vill ju kunna fortsätta framåt med vinden i ryggen, mot nya platser och äventyr. Det gäller dock att vara förberedd inför alla eventualiteter. Som alla vet är livet ingen dans på rosor förutom för ett försvinnande fåtal som har turen att slippa det mesta. Statistiskt sett är vare sig du eller jag en av dem. Vi får vara beredda således. Men det hindrar oss inte från att leva fullt ut och färdas dit vägen tar oss. Kanske kommer vi tillbaka till utgångspunkten så småningom. Eller kanske stannar vi på vägen tills slutet på våra dagar. Att inte veta detta är en del av äventyret och det är det som gör mödan värd. Målet som sådant kanske är mindre viktigt. Kanske det viktigaste är att bli en mindre och mindre prick som försvinner över horisonten.
